Tårögt vaniljskånskt möte
På flyget i sätena framför mig sitter tre unga män. De är inte högljudda eller beter sig illa på något sätt. Ända reagerar jag på hur de slår sig ner, vilka val av ord de använder och hur deras jargong känns utstuderad på ett bekant sätt. En stund senare när flygvärdinnan, som befinner sig tätt intill mannen till höger i mittgången, påbörjar sin säkerhets demonstration och påkallar alla sin uppmärksamhet börjar just denna ivrigt att gestikulera och med en röst lika klar som enerverande ljuder det i kabinen - Får jag se på din Rolex Daytona, den är nog av samma modell som den i uppslaget här?
Jag känner en våg av misstänksamhet och aggression välla upp i mig. Det tidigare behovet av att kunna placera dessa individer, den nyfikenhet eller sunda förströelse jag ofta anammar under transportsträckor ger plötsligt vika för ett enormt förakt inför den bristande respekten hos dessa unga män. Jag får nästan hålla fast mig i sätet för att inte luta mig fram och vresigt viska mellan tänder och säten - Att nu får ni banne mig hålla tyst och om ni inte är intresserade, illa fall knipa käft. Det tillhör gemene mans någorlunda vett och etikett att i sällskap av en äldre kvinna inte föra talan för en klartecken ges.
Men de unga männen, nu plötsligt bara pojkar, småglin med stora planer inför att erövra världen, entreprenörer med slips och sked i mun, bara fortsatte på sin vaniljskånka att jämföra sina urverket som om de vore själva essän i livet.
En stund senare hade jag lugnat ner mig och när planet lyfte plockade jag fram min bok, en tjock sak på 600 blad. Per Hagman beskriver i Vänner för Livet från sida 271 till 274 hur Sophie och Erik träffas på en bar i NIce och hur hon ser något vackert och genuint i honom, under hans trasiga jeans och urtvättade skjorta, en brunbränd kropp, en man med frågor utan svar. Och hur han, bortom hennes ortodoxa uppväxt och spänstiga karisma ser en själ i exil, någon som han kan relatera till och förväntans fullt, helt apropå, vill lära känna.
I ett ögonblick då kontraster uppenbaras och realiseras, då min egen känslobarometers pendel gör en helomvändning förstår jag, glasklart, rakt upp och ner, att detta är livet som sig bör. Detta är vad jag ständigt suktar efter och vill kunna relatera till. Att befinna sig i ett sobert tillstånd där allt har en betydelse, vare sig det handlar om förakt eller tilltro.
Jag börjar helt sonika och till min förvåning att gråta. Det här är min solitära ensamhets belöning. Jag ryser och min hud knottras. Den impulsiva beskrivningen av hur två människor möts i boken får mig att kapitulera inför skapelsens genuinitet och i perspektiv, sida vid sida med mina onda tankar inför nyliberalerna framför mig, har jag på 10000 fot en uppenbarelse som heter duga.
Jag ska aldrig igen gå med tungryggsäck i backspegelns dalar.
Jag tänker aldrig ångra mig igen.
Allt kan hända och däri ligger magin.
Augusti, håll om mig
Det finns ett dragläge jag gärna suktar efter och stundom kan husera med. I en sommar som inte liknar den jag vanligtvis känner har det påpassligt infunnit sig. Jag känner det i mitt hjärtas lugna slag och i den rofylldhet som lagt sina beskyddande vingar över mig. Kanske har alla människor ett behov att närma sig det ursprungliga rena? För i välmåendets kölvatten får även den veka fason på kurs och riktlinjer, dagens resonemang ter sig någolunda intakt och som katten spinner på trappen ligger det ett varsamt skimmer över så väl spannmål som vallmo.
Ett stiltje som lockar och trollbinder, röster kring ett bord, historier med finess och protokoll som sig bör. I en tid då impulsiva falanger jag själv satt på kartan tycks styra mina val finns här det raka motsatta. Ur kalken och med valkar i händerna har traktens män och kvinnor under flera hundratals år förädlat sin mark. Historien ristad i vägar runt klintar, fasader mot söder och stentun som står pall. Bland grönska och hällmark, den sparsmaka och förföriska, en jord som när natten kallar låter sina drömmar förkroppsligas i en schengtil dimma. Den viskar och förkunnar om en morgondag, lika vacker som sin föregående. Och i skrivande stund, med människor intill som berör, finns en hoppfullhet i det oförklariga som håller oss samman. Jag tror jag talar om förväntan.
The artist within
Ett svall och en melodi som bygger broar in i en ny tid. Med örat mot urberget och blicken fast, bakom nästa krök förhoppningens kall, badandes i en tempoväxling, vi samlas runt borden. Hennes läppar, röda som pelargon, jag föll och tappade orden. Den här staden, en språngbräda med infallsvinklar som tilltalar, vem är jag att spekulera, hur kan detta systematiserande leverera? Vi tar ännu ett steg och besöker det väsentliga svår hanterliga. Här per automatik, ett segel i vinden, spänt och impulsivt, en omedelbar familjär omfamning. I mot sol och förening, vänner som tar ytterligare steg in i en ovisshet som berör. Ett eko, en okonstlad fras som ramar in. Med mina vapendragare intill, - Tvätta barnet och lämna över honom till mig.
Stilla nu
Det finns en tid på dygnet då väntan blir till något vackert. I en stilla ensamhet, en iakttagelse, en rörelse. En legitim vistelse, halvvägs på väg mot något väsentligt.
Matchens lirare
En tidig förmiddag i Mars. Ett bord, ett liv och en katt. Bakom gardinen i gassande morgonsol spinner den mig bort. Jag tycker mig känna och förstå, är undanstoppad och behagligt ompysslad i en väldoftande vagga. Det här är ett hem har jag kommit att förstå. Jag har lite tid som jag emellan två fragment, en idé och ett krav, valt att spendera här. Jag tror på en avstickare, jag litar på min chans och jag kräver just ingenting. En intressant sak händer dock innan jag hinner fortsätta min vandring mot mittpunktens stiltje. Jag måste ta till hjälp för att avklara en sista grej innan jag kan släppa in våren. För lockar gör träskor och kopp, lä och lådor som vill ompröva dess likvidering. För att ta sig till B och få iväg dagsverke C måste jag hitta tyngd, A och finner den i hyllan ibland min pappas samling av Åretsfotboll. Pärmarna är alla blå och jag fastnar för 1980, mitt födelse år. En kvart senare sitter jag där i köket igen och cirkeln är sluten, rund och välformad som en läderkula. Förutom Allsvensk historia ser jag att motivet framför mig tillhör en rörelse som vittnar om en tid av frigörelse. En man går in i de vuxnas ålder, förändringens vind blåser. Pappret är i sin tur en produkt av en uppenbarelse. Det fanns en plats för den och i grevens tid kom denna attiralj till mig och hittade sin rättfärdighet i min vardag. När bitar faller på plats och lugnet har en laddad förväntan sker en dokumentation. Det är en sekund som vill tala och jag låter den ljuda. Den ler sedermera åt mig och det värmer. En psalm följer. Det är en söt arom, syrén och en vimpel som vajar i sommarens första morgon.
Belyst skarv
Solen sken och jag till fötterna tog. Bra promenad med tillhörande press. Bunkern redan fylld och glädje ty mammorna ut med filten stoj. Benen på bänken och något om pingviner till skyn. På styltor genom en sommar grönska med tillhörande periskop. Gick till närköpet via tippen och morsade på gubbarna vid bron. Köpte en gul blomma som jag tänkte skulle passa bra. På det blå och vit rutiga bordet fann den sin plats. Ser man där, lite evangeliskt. Haffade en burk rödbetor, min första. Nästan värd något. Nu ska jag måla bokstäver i olika nyanser för det är så tyst. Hur jag än vrider och vänder på det finns det en förklaring. Den väljer jag att soppa under en av mina många små trasmattor. I afton ska jag trotsa ett av mina förbud. Jag ska förtunnas, det är min avsikt.
Tre kärlekar till Tobias
Hör här min vän, vilket fantastiskt spel natten till i går. Du och jag och han öppnade café hemma hos mormor på stora gården. Där figurerar tre av mina kärlekar. Det är en kärleksfull tillställning, sommar och solen hinner sänka sig lågt innan natten andas sina viljor. Folk rör sig ut och in och likt älvor ter sig alla till och för varandra. Skratt, lockelser och landskapets böljande, allt till tonerna av Hagaliden. Du bakom baren höjer och ljuder ut över massorna, vet du om vi hör hemma någonstans? Jag rusar ner för backen och upp i brynet. På håll framstår allt obetydligt och svårfångat. Dock, i och med mitt hjärtas oregelbundna slag, inget kan förklaras enklare här och nu. Detta är så nära jag kan komma idén om det liv jag en gång levde.
Under jorden
Per automatik, vågor eller tilldragelsens pendel? Svårt att säga, svårare att röna. En plats där så mycket en gång i tiden tog slut innan det ens hann börja, nu mer än då, något litet stort i det stora större. Genom ett glas, hur allt böjs och vill vidare, förnya och knyta. Luckor och visslingar, förnödenheter och genomslag. Bara en stump, 100 meter jord där droger, magi och otillräckligheter sipprar genom lager av nedtrampade skosulor som dansöser och trashankar lämnat kvar för att bygga något nytt. Det stinker men lockar och det trollbinder i all sin övertydlighet. Hålhakar finns det mer än någonsin, om än med skavanker och tillhörande frossa. Vad ska man göra med allt detta behag till last? Jag kan spendera nätter i allvarets timme, sia och väga. Det kommer alltid finnas något där, ett slags svar när allt annat känns mer än halvvägs till halvklart. Det är en så liten yta, det där skithålet med rövare och falskspel omvartannat inlindade i fallfärdighet och stubin. Ändå finner jag det lätt. Jag ser dig på håll och vänder mig sällan om. Här finns allt det jag det gör fel, mina synder, ursäkter och trubbelmakeri. Men här kan jag av någon anledning leva en stund. Kravlöst och intill, förståndet jag tydligen lämnade kvar. Det är ett fysiskt dilemma som annars behöver två medspelare. Att skapa nya minnen i backspegelns omfång.
Vid poolen
På kortänden av bassängen sitter min far i randigt och dinglar. Han är upptagen i en diskussion med min bästis, han med fåglarna. På botten ligger jag, bubblor i munnen och klor i säcken. Som lojal vidhåller jag min oskyldighet. En sänkt barlast till allmän åskådning, ber till gudarna för sötvatten och kex, går igen och igen bredvid dig i tiden sur och blöt. Hon som ser allt från ovan, registrerar och låtsas, är en historia med mig på ett hörn som renodlad åskådare. Vi var på väg mot en sjö, flaska under armen och kärleken som band. Denna flicka dyker senare upp på en högst oväntad transport sträcka och jag förstår långt senare hur allt hör i hop. Ord som individer, platser som händelser, vi är alla komponenter då avtryck består för att härleda. Det kan ibland verka ofattbart, hur saknaden väljer att komma med bud. Likt omvägar som trilskas, bilder som bränns. Som om den gör ett försök att mötas på mitten, låta en del av arbetet innebära reflektion? Men dessa ord tillhör en annan tid, ur min mun kommer därför bara ljud. I vatten trär dessutom bara det mest ytliga fram. Innan jag ser sambandet och hinner avslöja det pinsamma inför min far, häver han ur sig något som jag inte kan förlåta. Med mina sandaler knutna runt min hals ger jag mig därför av. Den blonda ter sig till min vän och min far vänder ryggen för att återvända in i solen. Han talar här men jag väljer en annan väg.
Notis
Vintersvettig och rosenkindad. Om vi vore yngre, äggmacka och chokladtermos i snödriva paus. Men vi är halvvägs till himlen och ner faller bara änglar. I tystnaden som råder, ett skimmer av längtan. Jag tror det finns något vackert i varje ögonblick av eftertänksamhet.
Pyspunka
Att färdas är att förändras, att stanna upp förundras. Jag tittar på mina kom i håg lappar och kan inte tyda det jag skrivit. I mitten av en passage finns något kulinariskt, något som frodas. Är det en pil som ringar in eller vill jag sticka ut med det där obegripliga? På det stora hela försvann jag i alla fall en bit bort, in i mig själv och det var nog det jag ville. Det kan även vara så att jag lämnade en tårtbit. Den tog räven, eller tomten. Det beror på hur vi vill förhålla oss till sanningen, skillnaden är nämligen subtil. Åter till ett slags dagsverk. I fönstret sitter en katt, den knallar över tangenter och bläck. Framför en vägg med klenoder huserar en utböling som rimmar. I spegelbilden ser han nästan representabel ut. Ungefär som att se sig själv i syndens öga, minus 20 år av tystnad. Ledord. Du föds för att verka, ditt liv är ditt projekt. Men jag, jag är på något sätt motsägelsefull, kanske tveksamt lojal i det jag uttrycker? Det skeva blir till något vackert, dock, beröringen uteblir. Och när jag ser omkring mig, bland porträtt i axelhöjd uppradade som troféer, talar dumdristigheten klarspråk, svart på vitt. Det är som om allt klingar korrekt för att sedan tappa fart och dö. I en iver som gärna får gå brevid, fräser jag och tar mig en sväng om. Som den disponibla gör för att distansera sig, rygg mot vind, hårt mot hårt. Och till sist, melodier av bekant slag i nya ramar, vita de äro små. De får mig att vilja se utanför det jag redan tror mig veta. Det jag föraktar.
Röd tråd i November
Nya skor i rött, uppradade mot det vita hittegodset som funnit sin plats i tillvarons hörn. En bok om illusioner vid en tidig frukost med sylt, tre sorters ostar och Jude Law´s höga hårfäste. En lika överambitiös som retrospektiv pastiche, då baksmällan övergår till ett leende i en studio innan solen försvann, som de påpassliga isländska tongångarna då det lackar mot jul med stränders svall och vi som säkert blir till is där under morgonen på någon obskyr bakgata innan allt men kan värma oss framför brasan i huset jag berättade om, vill du följa med dit någon gång?
Långt senare
Och allt faller så långsamt vackert när du finns i mina tankar. En samtida orkester sjunger om saker som går sönder, inte bara hjärtan utan även guds underverk och jag är så nära jag kan komma det liv jag föreställde mig när jag var yngre och såg på pojkarna och flickorna med tankarna i böckerna framför sig i solen på borden i staden jag blev kvar i, och stundtals vill tillbaka till. När dessa färger, nyanser som bär hösten i mitt bröst vill tala, finns så många ord att ingen behöver göra sig hörd. Med dem tar jag inställsamheten med mig graven och traskar över nya kullerstenar in i en ny tid. De som följer finns i lindkolet jag eldar om nätterna.
I randigt
Vad är motsatsen till hel och ren? Tyst och förnekande?
Jag känner oro, drar på munnen, ser sattyg, blickar och fläckar det pyr ur.
Men solsidan då? Därmed, jag sneddar, jag hastar.
Ett par slår sig ner på en uteservering i Oktober när jag rundar hörnet för att gå in på gatan som alltid tilltalar i de mest bittra av stunder. Bakom mig, efter att jag torkat av svettet på mitt bröst med lika delar handflata som halsduk, en röst. Men icke, och det är inte heller du som kommer där, trots det rappa steget.
I morgon ska jag köpa ett par raggsockor på marknaden av flickan med de vackra lockarna. I själva handlingen ligger min räddning.
Emellan dig och en nyans
Min handduk och vissa av mina kläder har en tendens att alltid lukta lite illa.
Varför får jag aldrig en balkong? Aldrig det där golvet?
I Göteborg tar de med sig Hockeyspelet till parken och har svartklubb på klipporna. Där finns vänner jag saknar. Där blåser en vind som är mig okänd.
Ibland hägrar ett annat liv, något renare. En strid ström och vi ska bort, eller i alla fall iväg. Vet du var mitt ursprung hör hemma? Ser du mig mot det blå?
Jag visade dig den sidan i går. Jag älskade dig i det fördålda.
Jag älskade dig bakom din rygg.
